Att våga välja tystnad kan vara obekvämt, stressande … och helt nödvändigt. I dagens högintensiva arbetsliv blir det allt viktigare att försöka få till tysta zoner. Annars riskerar vi att gå bort oss totalt.
Att våga välja tystnad kan vara svårt. Det vet alla som suttit i möten där det plötsligt uppstår ett ”pratvacuum” och folk börjar skruva på sig.
Samtidigt är det i tystnaden som det ofta händer.
I min roll som coach leder tystnad ofta till djupa insikter. Det är då som chefen som jag coachar går förbi redan tänkta tankar och tar sig tid … länge … för att få fatt i svar eller lösningar.
Arbetslivet är inte byggt för tystnad
Men trots att vi vet detta (eller?) är vårt samhälle och våra organisationer inte byggda för tystnad.
Tvärtom.
Vårt intensiva, komplexa och högljudda samhälle ställer ju skoningslösa krav på oss – såväl i arbetslivet som i vardagen. Du kan läsa mer om vad detta på min blogg om de tre energierna.
Men vad händer med oss om vi ständigt hastar vidare, jagar på och söker nya utmaningar och upplevelser? Om vi väjer för att stanna upp och lyssna inåt?
För min del är effekterna förödande:
- Jag tappar färdriktningen.
- Jag märker att jag plötsligt gör saker som jag egentligen inte vill och avstår från sådant jag faktiskt vill.
- Jag blir slarvig med mitt självledarskap och kommer ur balans.
- Jag blir en sämre version av mig själv som medmänniska, sambo, mamma, vän – och som coach.
Hela min varelse skriker: ”Stanna, jag vill kliva av!”
Så nu har jag lärt mig, den hårda vägen, att jag behöver göra det. Kliva av, alltså.
Som att alltid ha en kort stund på morgonen då jag samlar ihop mig och fokuserar på dagen innan bullret och bruset drar i gång.
Som att få till den där skogspromenaden utan ljudbok eller podd i öronen – och utan sällskap.
Som att åka bort på egen hand. Ibland till vårt sommarställe, ibland på en resa på egen hand och någon gång per år till ett kloster.
Smatter och tjatter av input
Tystnad behövs för att vi ska lyssna på riktigt och för att vi ska höra mer av sådant vi inte hör när mängden intryck, information, bilder och åsikter väller över oss.
Vi är ju näst intill alltid uppkopplade och utsatta för smatter och tjatter av input, som påverkar oss förstås.
Orden du använder, präglar dig.
Det som du läser, formar dig.
Bilder du tittar på, sjunker in i dig.
Och när jag själv låter detta ”skval” pågå under lång tid, då mår jag inte gott.
Jag är ju journalist i grunden, och storkonsument av nyheter och sociala medier, så det här med att stänga av är en kamp. Men jag vet nu att en överdos av information korkar igen min klarsynthet.
Jag behöver röja undan tankar, beteenden, ageranden och känslor som jag i grunden inte vill ha. I tystnaden återställer jag min moraliska och själsliga integritet och självrespekt.
Det finns frågeställningar, drömmar och beslut som blir tydliga och fruktsamma först när jag inventerar dem under tystnad och i ro. Därför söker jag numera sådana miljöer.
Tystnad i ett kloster
Under många år har jag regelbundet dragit mig tillbaka till olika kloster. I Italien, i Frankrike, i Israel. Men framför allt till Mariavalls kloster på Österlen, dit jag alltid återvänder.
Att få vara en del av benediktinernunnors värld med sex bönestunder per dag, med klockorna som ringer in varje bön, med måltider på regelbundna tider och en oas av tystnad och stillhet … det är välgörande.
Klosterdagarna pågår. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Och vi som är gäster, vi liksom bara kliver på en stund och inordnar oss i deras rytm och deras rutiner. Under några dagar blir vi del av en lång andlig erfarenhet och gemensam, tusenårig tradition.
Här finns en förutsägbarhet och en stabilitet som ger lugn i vår annars turbulenta och splittrande vardag.
Det är så mycket som jag uppskattar med att dra mig tillbaka till kloster:
1. Jag behöver varken prestera eller göra ett skvatt.
Vissa kloster vill att gästerna hjälper till med mat och städning med mera. Inte här.
Du behöver heller inte delta i bönestunderna om du inte vill. Allt är helt frivilligt. Vill du bara sova, gör det. Vill du läsa, gör det. Vill du promenera i det vackra omgivningarna, gör det.
Poängen är att du ska lyssna på vad din kropp, din själ och dina sinnen behöver. Nu.
2. Jag behöver inte prata eller socialisera med andra.
”Vi ber våra gäster avstå från samtalskontakter sinsemellan”, står det i välkomstfoldern.
Det betyder att vi som är här nickar mot varandra, men vi snackar inte, och det är en lättnad att slippa förväntas vara social och intresserad av andra.
Men – och det är viktigt att veta: Det finns alltid möjlighet till enskilda samtal med en syster för den som vill. Själv har jag haft förmånen att få prata med syster Tyra Antonia, snart 90 år, som är en av grundarna till klostret och som också varit deras tidigare abbedissa (klostrets vd, alltså).
3. Jag behöver inte välja. Allt följer en ordning.
Bönestunderna har sin ordning, likadana varje dag och året om. Den första är klockan 06 och den sista klockan 20.30.
Måltider dukas fram på förutbestämda tider. Enkla och goda rätter. För mig, som ofta är beslutstrött, är det helt underbart att jag bara få följa. Inte välja.
4. Jag går ner i tempo.
Att klostret är en helig plats, det känns så fort man kliver in genom dörrarna. Här råder en andaktsfull stillhet och nästan högtidlig ro. Välkomstfoldern ber oss ”att tänka på att röra oss tyst även i trappor och korridorer.”
Så redan efter någon timme har jag sänkt mitt eget tempo.
Och jag känner mig alltid så välkommen.
Att det ligger en handskriven namnlapp i en nymanglad linneservett och väntar på mig vid middagsbordet, till exempel.
Få in tysta zoner i vardagen
Att kliva in i ett kloster är att kliva in i en annan, enklare och långsammare värld.
Som den amerikanske munken Thomas Merton skriver sin bok Resa i den inre verkligheten:
”Vi lever inte rikare bara genom att göra mer, se mer, smaka mer och uppleva mer än vi någonsin gjort förut. Tvärtom behöver en del av oss upptäcka att vi inte kommer att börja leva rikare förrän vi får mod att se och smaka och uppleva mycket mindre än vanligt.”
Så även om det kanske inte är möjligt för dig att ta en lång period av stillhet och tystnad på annan ort, så vill jag ändå bjuda in dig till att fundera över hur du skulle kunna få till tysta zoner i din vardag.
Hur kan du inrätta en sorts inre kammare där du ”täpper till” allt inflöde av input någon eller några gånger per dag?
Stäng av, släck ner. Tystna. Lyssna.
Och se vad som händer. Vad du får fatt i. Och vad du lär dig.
Läs också: Ledarskap och vila- går det att förena?
