Hemmakarantän. Feber och virus. Onlinemöten med klienter. Vissa förtvivlade, andra med fighting spirit. Ständig nyhetsrapportering. Självvald isolering i 15 dagar. Här är utdrag ur min dagbok.

Tisdag 10 mars

Efter tre klientmöten i Stockholm tar jag 16.26-tåget hem. Lite glesare än vanlig i kupén. Dricker te och känner mig kymig. Följer nyhetsrapporteringen med fallande börser, ett oljepris som störtdyker och chattar med vänner i Italien – det första landet som satts i karantän.

Av någon outgrundlig anledning, som jag inte kan förklara, gör jag en beställning på hemleverans av mat. Klickar i linser, bulgur, ravioli och gulaschsoppa på burk, mjöl och torrjäst. Inget toalettpapper.

Onsdag 11 mars

Vaknar med hög feber och torr rethosta. Googlar på Coronasymptom för att kunna sätta diagnos. Lyckas inte få någon tydlig vägledning. 1177 tutar upptaget. Vårdcentralen har ”fullt i sin kö”. Ringer min mamma, 86 år, som är doktor. Får rådet att stanna hemma. Lyder henne inte alltid, men idag mår jag så pass uselt att jag väljer hemmakarantän. Bokar om alla fysiska klientmöten till onlinemöten.  

Torsdag 12 mars  

Mår pyton, men skriver en blogg om att jobba hemma.

En klient ringer i desperation. Den senaste tiden har vi arbetat med hans karriärutveckling.

För en vecka sedan hade han två spännande jobb att välja mellan. Nu har han precis fått besked om att båda arbetsgivarna avstår all rekrytering.  

Maken, som jobbar på Stadsteatern i Göteborg, blir hempermitterad under två veckor.

Jag flyttar ner i källaren för att vi två ska ha så lite närkontakt som möjligt. Ringer 1177 upprepade gånger: ”Just nu är det många som ringer. Försök senare.”  

Otroligt frustrerad över att inte kunna vara up and running just nu, att inte kunna hjälpa till mer. Skriver av mig i min dagbok.

Glädjs åt så mycket värme och omtanke i mina inkorgar. Men än mer uppmuntrande är alla de upprop, stödgrupper och bolag som erbjuder sina tjänster och justerar sitt utbud. Fantastisk generositet och beslutsamhet.

Fredag 13 mars

En talarförmedling ringer angående ett bokat uppdrag i april. Vi resonerar lite, men just då finns inget i samhällsläget som tyder på att vi behöver tänka om. 

Regeringen rullar ut ett stödpaket till företagen om 300 miljarder. Jag sms:ar med en konsultkollega om huruvida vi, som småbolag och egenföretagare, omfattas av insatsen. Väldigt oklart.

Lördag 14 mars

Min hosta tilltar och drar sig långt ner i lungorna. En märklig feber kommer i vågor. Orkar inte ur sängen. Får äntligen kontakt med 1177: ”Du har nummer 298 i kön.”

Efter närmare tre timmar svarar syster Mona. Hon hör hur jag låter. Hon hör mina symtom. Det kan vara Corona. Eller en vanlig influensa.

Syster Mona ger husmorstips om att dricka varmt, ta febernedsättande och vila. Hon vill inte att jag söker upp vården.

”Vi testar ingen. Håll dig hemma. Om du får svårt att andas får du ta en ambulans in”.    

Tar två panodil och somnar om.

Söndag 15 mars

Maken fyller år. Vi firar med kaffe och ett paket ballerinakex på var sin kortsida av vårt långa köksbord. Social distans.  

SAS permitterar 10 000 medarbetare.

Måndag 16 mars

Vaknar till mejl med helt nya rubriker.
PANIK, INSTÄLLT, UPPSKJUTET, HJÄLP, HAR DU TID?
Alla ämnesrader är i versaler.

En kollega ringer och är gråtfärdig. Ett stort uppdrag, som han skulle leva på under resten av våren, ställs in.

Det blir så uppenbart att sorg och förtvivlan sprider sig in i alla delar av samhället. Vare sig det handlar om ett förlorat uppdrag, om att Göteborgsvarvet ställs in eller om att du som 70+ ska avstå alla sociala kontakter. Det vi väntat på, sett fram emot, laddat för … det blir inte. Så många tårar. Så många blödande hjärtan.

Vid sidan av mitt jobb som ledarskapskonsult är jag också sorgbearbetare och jag inser hur oändligt många förluster vi är mitt i.  Och hur många av dessa som måste tas om hand.

I dag är storindustrin på hugget och ropar på mer stöd från staten. Stena Line varslar 950 personer. Ändå är det Putte Svensson på Hotell Hulingen i Hultsfred som ger röst åt många företagare just nu. Han bryter ihop i en radiointervju.

”Ingen hör av sig och pratar. Man sitter mitt i skiten. Jag vete fan hur man ska göra.”

Jag börjar föra lite egen statistik på antalet varsel. Dystert.

Jag gör olika scenarior baserat på det vi vet nu. Ännu dystrare.  

Mantra från Folkhälsomyndigheten: Jobba hemifrån. Stanna hemma om du har minsta förkylningskänsla. Tvätta händerna.

Tisdag 17 mars  – en vecka i hemmakarantän

Har fått en morgonrutin med hett svart kaffe, BBC och CNN. Sveriges Radio står på dygnet runt. Följer så många presskonferenser som möjligt live. Vill ha förstahandskällor.

I 30 år arbetade jag som journalist. Är tämligen beklämd över den rapportering vi ser nu.

Parallellt med att bekämpa pandemin behöver vi också bekämpa infodemin.

Så mycket aningslöshet.  

Fotbolls-EM skjuts upp.

Min systerdotter, som gjort projektarbete i Libanon den senaste tiden, lyckas slinka in i Sverige timmarna innan landet stänger sina gränser.

Onsdag 18 mars

Petter Stordalen varslar 7 500 medarbetare på Nordic Choice. Adderar antalet i min dagbok.

Scania stänger all sin produktion i Europa.  Ny siffra i dagboken.

Hjälper en klient, som behöver skicka ett mejl till sin personal. Det är tuffa besked. Svåra saker. Totalstopp i orderingång. Ingen efterfrågan. Permitteringar att vänta. Hon har inte sovit på länge, är under stark press och helt förtvivlad.

”Jag vill ingjuta hopp, men också säga sanningen”, skriver hon.

Vi pratas vid. Vi vänder och vrider på vad hon egentligen vill förmedla. Och jag råder henne att samla medarbetarna till ett videomöte istället. Och att be medarbetarna om hjälp – inte tro att hon kan ro i land detta själv.

Efter vårt samtal skriver jag en blogg om effektiv kommunikation i krisläge. Inser att många våndas just nu.

Min hosta är bedrövlig. Nu är den inte torr längre. Den är slemmig och seg.

Är glad över min gamla sångarkarriär som gett mig bra tryck i min andningskapacitet. Jag orkar hosta upp. Förstår nu varför lunginflammation ger så svåra andningsbesvär.

Kan inte ligga ner. Måste sitta upp i sängen och försöka sova.

Men är det Corona? Det får jag aldrig veta.

Torsdag 19 mars

Italien passerar Kina som landet med flest dödsfall.

Ett fackförbund på ett våra stora internationella bolag här i Göteborg ringer.

”Vi behöver hjälp med att hantera medier för nu händer det grejer.”  

Vi har en kort akuthandledning.

Vid lunchtid tar jag en mycket långsam promenad till mitt kontor. Öde gator. Café de Nord på Kungstorget intill min arbetsplats brukar vara ett tillhåll för äldre gäster. Idag är det tomt.

Så härligt att komma in på kontoret en kort stund igen – även om här inte är en kotte.

Inser hur mycket en arbetsplats betyder och hur mycket jag längtar efter att få träffa mina klienter här igen, ansikte mot ansikte.

Vattnar mina blommor, plockar med mig några böcker och räkningar och promenerar hem igenom ett mycket stilla och dämpat Göteborg.

Overkligt.  

Fredag 20 mars

Yngste sonen, som arbetar som elevassistent, går med i a-kassan. Äntligen inser han värdet.

Tittar på mina anteckningar över varsel. Går tillbaka och läser om de förestående förändringarna av arbetsförmedlingen. Funderar.

Den ekonomiska oron börjar komma ikapp mig och min egen verksamhet. Tack och lov klarar jag mig ett litet tag, har byggt upp en liten buffert. Men hur blir det med nyförsäljningen?

Parallellt med att Volvo meddelar att de stänger samtliga fabriker skriver jag av mig min egen oro. Men så blir jag förbannad på mig själv. Vänder blad. Tar ett annat perspektiv och skriver ”Vad blir möjligt nu?” högst upp.

Får sedan oväntad draghjälp av en klient, som jag just nu tränar i att ta över familjeföretaget med tio anställda.

Att höra honom med entusiasm se framåt, hitta möjligheter och vara positiv imponerar stort. Det ger mig grymt mycket energi.   

Fredagen avslutas med en inbjudan och ett initiativ från ett gäng konsulter – ännu ett upprop om samarbete och inspiration.

***

Även om dessa 15 dagar i hemmakarantän varit helt förfärliga så har jag ändå, via telefon och online, kunnat stötta och peppa. Och fått så mycket pepp tillbaka.

Vill också gärna leva som jag lär. Har alltid haft mantrat ”Keep on moving” för mig själv.

Och även om ingen av oss sätter av i galopp just nu så är rörelseförmåga helt avgörande.

Guidelines just nu.

Om du hör till dem som är knockade just nu, om du inte orkar ta ett enda steg i dag: försök resa dig upp på alla fyra.

Det räcker.

Det är gott nog.

Tillsammans ska vi banne mig klara detta.