Lämnar Rwanda ännu en gång.

Landet har etsat sig fast i mitt hjärta.

Det är något med det lilla, gröna, kuperade landet. Med de tusen kullarna.

Det är något med de generösa och öppna människorna. Med deras leenden.

Det är något med den fasansfulla brutala historien. Med ett folk som rest sig och som bestämt sig. Som beslutsamt väljer framtid, förändring och utveckling.

Det är storslaget och mycket, mycket modigt.

Det är nog därför det inte går att värja sig.

Att jobba i Rwanda och dagligen få möta ett folk som vill mer, vill bättre och vill framåt är inspirerande och lärorikt.

Det här är människor som varje dag väljer väg. Och den vägen går framåt.

Until next time.
Big smiles. Hard work. Until next time.

Rwanda som land har stora ambitioner.

Till skillnad från andra delar av Afrika är här välordnat, prydligt och dessutom förhållandevis tryggt.

Utbildningssystemet byggs ut och det görs ansträngningar för att komma till rätta med fattigdom och tiggeri.

Landet vill bli Afrikas IT-nation och även om vi är några som kan tycka att internetuppkopplingen är instabil så är projektet ambitiöst.

Tuffa förhållanden

Under hösten har jag dagligen mött unga studenter vid School of Journalism and Communications (SJC) i Kigali. Under tuffa förhållanden gör de allt för att skaffa sig sin utbildning. Och jag kan inte annat än imponeras.

Jag har skrivit om mina erfarenheter tidigare här på min blogg. Men nu, när jag lärt känna dem bättre, förstår jag på riktigt deras vardag.

De flesta promenerar till skolan. Och de promenerar långt. En timme eller mer är inte ovanligt.

Många bor inkvarterade i trånga rum. Kanske fyra stycken i en skrubb.

De har sällan pengar till lunch i skolans kantin. De kommer hungriga och går hem hungriga.

Men de flesta sitter ändå i klassrummet varje morgon. Ibland lite trötta och håglösa, men ändå så nyfikna.

Förstaårsstudenterna är många. 150 personer i ett och samma trånga, varma, kala klassrum.

Trångt men fokuserat. Vanessa och Nicole - några av 150 i samma sal.
Trångt men fokuserat. Vanessa och Nicole – några av ettorna.

 

Flera saknar (för oss) självklarheter som pennor, block telefon, dator.

De lånar av varandra.

När jag delar ut papper till olika övningar smyger de ner några extra ark för de har inget annat att anteckna i.

Några hade, när vi började i höstas, aldrig skrivit på en dator.

Men de låtar sig inte begränsas.

De kämpar. De frågar. De testar. Misslyckas. Testar igen. Och lyckas. (För det mesta.)

Fiona, Patrick, Vincent och jag tittar på olika verktyg för livsändning via mobil.
Joseph, Fiona, Patrick, Vincent och jag tittar på olika verktyg för livsesändning via mobil.

 

Jag, som har jobbat med förändringsarbeten och förflyttningar i hela mitt yrkesliv, är ställd och överraskad.

I de flesta andra sammanhang skulle sådana här förutsättningar resultera i motstånd, gnöl och fullständig blockering. Här blir det i stället change management och utveckling på riktigt.

Öppenheten inför möjligheter, förmågan att fokusera framåt, viljan i att inte låta sig begränsas, ihärdigheten och ett jävlaranamma  – det är egenskaper och attityder som skapar framsteg och framgång.

Det finns bara ett ord för det.

Respekt.