Det här var den första bilden jag tog under mina veckor i Kigali. En pojke som sorglöst blåser såpbubblor på bakgården av ett konstgalleri.

Väl hemma igen fastnar jag vid den en lång stund. Bilden får representera det som jag inte riktigt kan sätta ord på.

Veckorna på School Of Journalism and Communication vid Rwandas universitet har varit sällsamma, spännande, storartade – och svåra. Här kan du läsa mer om vårt arbete.

Att få fokusera på att bidra och dela med mig till elever och lärare i ett helt annat sammanhang än mitt vanliga, att försöka få bitar att hänga samman till en helhet, att agera ”rätt” i ett samhälle som kulturellt och strukturellt skiljer sig radikalt från vårt, ja, det har prövat min egen självkännedom, min tolerans och mina ideal.  Och samtidigt är jag där för att driva förändring, höja kvaliteten och ingjuta mod.

Gång på gång har jag funderat över vad jag egentligen förstår. Tolkar jag rätt? Förstår jag rwandierna – och förstår de mig? Jag menar inte språkligt, jag menar kulturellt och konceptuellt.

När jag har föreläst eller haft workshops de här veckorna har min vanligaste löpande fråga varit:

Does it make sense?

Jag vet inte hur många gånger jag ställt den för jag vill verkligen försäkra mig om att vi kan enas om vad vi pratar om. Att vi förstår varandra. Trots våra olikheter.

Rwandiska killar och tjejer har ju sina erfarenheter och drömmar.
De är formade av en fasansfull historia.

Några av de personer som jag kommer nära öppnar upp för samtal om folkmordet 1994 då närmare en miljon rwandier dödades under 100 dagar. De berättar och de anklagar och sörjer en omvärld som svek. Självklart präglar en sådan brutal historia hela systemet.

I dag strävar hela landet intensivt mot enighet och försoning.

En vanlig syn i Kigali. Motorcykeltaxi och gatuförsäljning.
En vanlig syn i Kigali. Motorcykeltaxi och gatuförsäljning.

Jag uppfattar rwandierna som vänliga, men också allvarsamma. De bär på en nedärvd sorg som präglar dem på ett sätt som jag troligen aldrig kan förstå på riktigt.

Själv dundrar jag in med min svenska effektivitet, ordning och reda, strukturer och punktlighet.

Det blir en del frustration innan jag (och mina övriga svenska kollegor som är på plats) backar en smula.

Rwandierna och vi har i några stycken olika ideal. Det gäller verkligen att vara lyhörd, att fråga och att inte upphöra att nyfiket undra:

Does it make sense?

För om det vi säger och gör inte ”make sense” så möts vi aldrig på riktigt. Då blir vi kvar i våra bubblor och kan heller aldrig riktigt förändra eller förändras.

Making sense. Joseline, Jeanne d'Arc, Emanuel och jag bryter bubblor och försöker förstå varandra.
Making sense. Joseline, Jeanne d’Arc, Emanuel och jag bryter bubblor och försöker förstå varandra.

Om det är något som jag önskar så är det att ”mina” adepter trimmar modet att ifrågasätta. Vårt uppdrag i Rwanda handlar om att driva förändring och i sådana processer är ifrågasättandet avgörande.

Förmågan att ifrågasätta måste dessutom möta en förmåga att ifrågasättas.

Nu är jag hemma ett par veckor. Jag behöver fortsätta att reflektera över hur olika kulturer och olikheter kan överbryggas. Det är ovärderlig och allmänmänsklig livskunskap. Lika viktigt här hemma, runt hörnet i kvarteret i Göteborg som långt borta, på en bakgård av ett galleri eller i  de heta, kala lektionssalarna på Rwandas universitet.

Vad säger du:

Does inte make sense?