Rapport inifrån ett mediedrev

Morgonen den 11 februari 2016 drabbas jag av mitt livs första och enda panikångestattack. Jag kan inte andas. Kroppen skakar okontrollerat. Hjärtat rusar. Jag är helt övertygad om att jag ska dö.

Efter en dryg månads omänsklig press och en veckas aggressivt mediedrev riktat mot mig som person orkar inte kroppen längre.

Vid den här tiden är jag högsta chef för Sveriges Television i Göteborg. 

En av de redaktioner som jag ansvarar för, Uppdrag Granskning, kritiserar ett förslag om en tillfällig chefsförstärkning som jag tillsammans med företagsledningen önskar göra. Redaktionen reagerar på ett sätt som överraskar oss alla, men i stället för att i lugn och ro diskutera frågan internt leder det till ett kraftfullt mediedrev. Det blir ett drev som tar heder och ära av mig och som SVT:s företagsledning är oförmögen att hantera.

Vd och hennes ledning agerar på sätt som gör att jag får ta hela ansvaret och framför allt: De lämnar mig ensam.  

Rutiner för mediedrev avgörande

I ljuset av Mats Löfvings tragiska död känner jag att det är dags att beskriva hur det är att vara mitt i ett nationellt och aggressivt mediedrev. Där löpsedlar skriker ut att du är ett monster, där reportrar smyger runt huset, där du toppar nyhetssändningar och anklagas för än det ena, än det andra.  

Det är inte många som har beskrivit hur det faktiskt är att jagas i ett mediedrev. Mona Sahlin är en. En tidigare kollega till mig, Joachim Berner, är en annan. Jag tycker att det känns viktigt att dela med mig av de här erfarenheterna, hur jobbiga de än är. Syftet är att arbetsgivare, som hamnar i liknande situationer framöver, ska kunna lära och undvika de värsta misstagen.

Makthavare ska tåla granskning

Innan jag beskriver min upplevelse av SVT-historien vill jag tydliggöra att jag vid den här tiden är en offentlig person. Jag är en makthavare med stort och tungt ansvar för några av Sveriges största tv-program. Jag ska självklart granskas. Jag ska också i min roll tåla kritik. Inget konstigt med det.

Men när kritiken växer till mediedrev måste det också finnas interna strukturer, rutiner och processer på plats som hjälper till. Det fanns inte på SVT. Och det som hände mig de där dramatiska veckorna i början av 2016 ska inte få hända.

Valhänt hantering

När det här utspelar sig har jag varit högsta chef för SVT Göteborg i två och ett halvt år. Jag stortrivs med jobbet och alla i det stora tv-huset gör mycket bra som uppskattas av publik, medarbetare och cheferna över mig.  

När Uppdrag Gransknings redaktionsmedlemmar reagerar som de gör i början av 2016 förstår varken jag eller företagsledningen egentligen vad det är som händer. Medierapporteringen beskriver det som ”storbråk” och ”djup konflikt” mellan mig och en av mina underordnade chefer. Och hanteringen av situationen från SVT:s sida är under all kritik.

I den här texten vill jag beskriva vad som händer när en organisation backar undan och ingen bryr sig om hur människan mitt i drevet mår. Det handlar om ansvarsområden som exekutiv toppkraft, HR, kommunikation, säkerhet och medmänsklighet.   

Jag namnger ingen i min text utan väljer att beskriva vilka funktioner som misslyckades. Det jag vill belysa är en organisation som svek i ett svårt läge.

Inget HR-stöd  

När jag får min panikångestattack den där februarimorgonen 2016 råkar SVT:s dåvarande HR-direktör befinna sig i Göteborg. Min man, som följt utvecklingen från sidan, ringer henne direkt och säger: ”Nu får ni steppa upp och hjälpa Ylva.”

HR-direktören tar en taxi hem till mig, sitter på min sängkant, tröstar och är vänlig. Men lämnar mig en timme senare utan att erbjuda något som helst stöd.

I stället blir det min mamma och syster, båda läkare, som ser till att jag får adekvat medicinsk hjälp.

Inget kommunikationsstöd  

Företagets dåvarande kommunikationsdirektör ger mig tidigt mycket tydliga instruktioner: ”Åk hem, prata inte med någon, uppdatera inte på sociala medier. Vi tar hand om kommunikationen.”

Men så bli blir det inte.

Ingen från SVT svarar på den våldsamma kritik som Uppdrag Granskning riktar mot mig. Ingen korrigerar rena felaktigheter. Jag är uppenbarligen inte värd att försvaras. Tvärtom. Genom att offra mig räddas andras skinn.

Inget stöd från min närmaste chef

När det värsta drevet drar in befinner sig min närmaste chef på semester utomlands. Hon är inledningsvis aktivt stöttande, men den 9 februari 9.59 kommer hennes sista sms:  

”Ylva!!!! Massa kraft och pepp till dig. Skickar all kraft och all god energi jag kan. Jag tänker på dig varje minut. Hur jobbigt det än känns nu, så kommer du ta dig igenom detta. Det finns mycket stöd bakom dig. Glöm inte det nu när det smäller som det gör nu. ♥️”

Men hennes löfte om stöd är tomma ord.

Efter det här textmeddelandet blir det helt tyst.

Från och med nu är jag helt exkluderad.

Jag är portad från min arbetsplats, jag får inte kommunicera med mina medarbetare, jag får ingen information överhuvudtaget och mina chefskollegor runt om i landet har blivit ombedda att inte kontakta mig. 

Jag är helt övergiven. Denna period är så smärtsam och fasansfull – och fortfarande svår att förstå och svår att skriva om.

Om jag under dessa veckor inte hade haft min familj och mina vänner som faktiskt vakade som hökar över mig, som ombesörjde att jag åt och drack och sov och som såg till att jag inte slukades av de svarta hålen … då vet jag faktiskt inte var det kunde ha slutat.  

Hotbrev nonchaleras

Den 3 mars får jag ett avskyvärt och hotfullt brev hem i brevlådan. Brevet kommer inifrån SVT – och ingen i företagsledningen bryr sig.  

Tack och lov har jag då god kontakt med företagets säkerhetschef, som polisanmäler det hela, och kvällen därefter, den 4 mars, kommer två kriminalare hem till mig för att ta upp anmälan.

Det är då jag slutgiltigt bestämmer mig.

Jag inser att SVT inte är en arbetsplats jag vill vara på. Jag har helt tappat förtroendet för företagets ledning.

En vecka senare, den 10 mars, lämnar jag Sveriges Television.

Ett tufft och väldigt sorgligt beslut. Men mitt bästa någonsin.