Vi behöver hjälp.
Under många år har vi i mediebranschen talat om vikten av mångfald. Det har varit mycket snack och ganska lite verkstad. Nu ökar vi på SVT tempot och trycket för att hitta fler talanger. Vi inser på allvar att vi, för att säkra vårt huvuduppdrag att göra tv ”om alla – för alla”, måste bredda våra perspektiv. Och det hastar!

Vi inser också att det arbete vi gjort så här långt inte riktigt duger. För det har många gånger varit valhänt och kortsiktigt. Vi har räknat och mätt. Dels vilka som bemannar våra redaktioner. Dels vilka som medverkar i våra artiklar, radioinslag eller tv-program. Hur många kvinnor, hur många ungdomar, hur många icke-svenskar? Några med funktionshinder? Annan bakgrund? Vi har anställt olika ”mångfaldsreportrar” med särskilt ansvar att bevaka frågor ”vi” inte ser, hör eller känner till. Vi har skrivit visioner och strategier och gjort mångfaldsplaner.

Men det har inte räckt. Arbetet går för långsamt

Det är därför jag ber om hjälp.
Min förhoppning är att SVT i Göteborg mer ska låta och se ut som det brokiga, brötiga och blandade Sverige som vi är i dag.

Hur ska vi tänka? Har du några idéer? Vilka perspektiv saknas? Vilka berättelser missar vi? Var hittar vi talangerna? Är du kanske en själv?

Hör av dig till mig och twittra gärna dina tankar under #SVTtalang. Vi vill få stor spridning på vårt upprop om att göra SVT till en arbetsplats för alla och med ett utbud som är relevant och intressant för fler.

Samtidigt som jag hoppas på inspel träffar jag just nu själv ett gäng personer som kan inspirera och utmana mitt eget sätt att tänka. En av dem är Ali Saidoun, processledare i Angered.

Ali Saidoun leder ungdomsrådet i Angered.

När vi ses på hans lilla kontor på baksidan av Angereds gymnasium dricker vi kaffe ur knallorgange muggar och pratar om livets kontrapunkter: om uppgivenhet och hopp, om fördomar och förståelse, om identifikation och alienation.

Vi pratar om Zlatan, Özz och Gina.
– Det går an att bli fotbollsproffs eller komiker. Det går an att leda Melodifestivalen eller något underhållningsprogram i TV. Men vi behöver journalister också. Tunga samhällsjournalister med en annan bakgrund. Som SVT:s utrikeskorrespondent Samir Abu Eid. Det betyder otroligt mycket med sådana förebilder och det behövs många fler. Det ger ungarna här ute hopp. Som Claes Elfsberg du vet. Där, i Rapportstudion, skulle det sitta någon som heter som vi….

Vi pratar om vikten av att bygga broar.

– Här i Sverige lever vi i olika världar. Ett gäng i Majorna, ett gäng här i Angered, ett annat i Skara där jag växte upp. Om vi aldrig ses och snackar med varann, ja, då förmår vi aldrig heller förstå varann. Då blir det tre olika, tydliga och ensidiga världar. Om bara en av dessa världar får chans att berätta om Sverige eller om omvärlden, såklart att det blir skevt och intolerant. Och så klart klyftorna ökar.

Och det är förstås det som vi på SVT måste säkerställa. Att vi, mer än i dag, berättar om flera olika världar utan att för den saken skull hamna i exotism, okunskap eller fördomar. Att vi blir ett SVT för hela Sverige. Att vi blir ett SVT för alla svenskar. Att vi blir ett SVT som ger perspektiv.

Vi ligger efter. Det här borde ha varit verklighet för länge sedan. Och några av oss är mer frustrerade än andra. Därför är det så trösterikt när Ali mot slutet säger:

– Jättebra att ni på SVT vill göra något. Men snälla, stressa inte. Gör inte detta stort och maffigt så ni förtar er och inte orkar hela vägen. Ta det i små steg så att det verkligen blir på allvar och håller hela vägen.

Klokt.

Men stress eller inte: Nu är det verkstad som gäller.

Vi på SVT avsätter tid och pengar. De här pengarna ska skapa jobb för nya talanger hos oss. Och de jobben ska göra skillnad. För oss själva och hur vi tänker. Och inte minst för publiken.

En uppmaning på väggen i Angereds gymnasium. Värd att ta på allvar.