Har spenderat två dagar i ett kyligt Berlin. Drygt 1000 radiomänniskor från Europa och ännu längre ifrån har ägnat tid åt att fundera över läget i branschen Radiodays.
Det var späckade dagar med högkvalitativa föreläsningar, diskussioner, studiebesök och nya kontakter.
Eftersmaken är god: jag kommer hem med känslan av att radio är ett progressivt medium.
Vi har alla möjligheter att säkra och förnya vår publik om vi bara lyckas göra oss tillgängliga på nya plattformar och via nya distributionsvägar. Och om bara våra blandade, kompetenta medarbetare (mångfald!) hittar rätt innehåll (som berör!) och skapar goda, förtroendefulla relationer till lyssnarna (dialog!). Och om vi bara har resurser, förstås.
Med detta som fond är det kanske inte så konstigt att den mest frekventa uppmaningen i Berlin var ”innovate!”. Var innovativ, var kreativ, påhittig och modig. Bryt mönster.

Men så mitt i vardagen, när man är så där uppåt som man kan vara efter en stor dos inspiration, springer jag rätt in i den radikala, pågående strukturomvandlingen. Helsingborgs-Dagblad  lägger ner två tidningar och en tv-kanal, Mittmedia stuvar om då 100 lämnar företaget och Bonniers överväger förändringar inom TV4-gruppen.

För den som inget vet om framtiden är är det förstås motigt att vara påhittig och innovativ.
Och ändå är det dessvärre när det är som motigast som kraven är som störst: tänk nytt, tänk med andra, tänk med publiken.
För oss på Sveriges Radio är inte affärsmodellerna det mest avgörande.  Vi måste argumentera för våra intäkter på annat sätt. Men för hela branschen är ändå de publika utmaningarna desamma: Hur når vi ut?

Kanske kan ett par frågor, som ställdes från scenerna i Berlin, vara vägledande när vi tänker framåt:

Låter P4 Göteborg som Göteborg i dag?
Låter vår riksproduktion som riket i dag?

Det var Susan Marjetti från CBC i Kanada som ställde den provocerande frågan utifrån sitt arbete med radio i Toronto. Hon satte fingret på  mångfald. Göteborg är en blandad, bullrig och doftande stad – gör vi radio som låter så? Sverige är ett blandat, bullrigt, doftande land – gör vi radio som låter så?

En annan, nästan smärtsam fråga:
Vad skulle vår publik sakna om vi släckte ner i morgon?
Jag hoppas att den skulle sakna en pålitlig nyhetsleverantör, en god berättare som får lyssnarna att skratta, gråta, tänka, förstå och reagera. Jag hoppas att den skulle sakna vårt sällskap.
Men jag vet inte. Och vi måste våga fråga – och våga höra svaret.

Varför blev du journalist?
Frågan ställdes av James O´Brien från Sydney.
Han berättade om hur han som barn lekte radiopratare med sin bandspelare och bjöd in gäster i trädgården.
Själv var jag redan som åtta-åring tidningsmakare. Bästa kompisen Lisan och jag gjorde en tidning hemma i Kungälv. Räckvidden var inte så stor: kvarteret och lite till.
Men vi skrattade och skrev, ritade och intervjuade, gjorde Lucia-omröstningar och korsord.
”Tryckeriet” var stencilapparaten i Vikingaskolans vaktmästeri.
Priset på publikationen: 1 krona.

Och vad drev oss? Lille James från Australien och en tioåring från Kungälv?
Kreativiten, förstås. Vi ville ju leka och ha kul!
Vi var väl innovativa, helt enkelt.

Bilden här ovan har min äldste son William tagit. Han utbildar sig till bildjournalist i Sundsvall och var redan som liten en hejare på trickfilm med familjens videokamera.
Den här stillbilden kallar han It’s a Twisted World.
Kreativt, eller hur?