Vid det här fönstret, vid mitt skrivbord på landet i Bohuslän, för precis sju år sedan byggdes delar av TV4:s nya lokala organisation.

Det var april 2007 och jag var redaktionschef för Göteborg och västra Sverige i TV4 Sverige. Jag var också del av den grupp om fem-sex personer som fick uppdraget att kreera, formulera och genomföra ”nya lokal-tv”. Det var en fantastisk tid.

I dag sitter jag vid samma skrivbord och försöker förstå.

Försöker förstå skälen till TV4:s förslag om att lägga ner alla lokala sändningar, försöker förstå och sortera i den efterföljande debatten om lokal närvaro, publicistisk mångfald, lönsamhet, demokrati och redaktionella visioner.

Inte minst försöker jag, som nu leder en stor och vital verksamhet inom SVT och public service, förstå hur landskapet och publiken förändras, vad den förändringen innebär – reellt och retoriskt. Och så undrar jag om snacket om ”förändring” möjligen kan ha blivit ett ord att bekvämt gömma sig bakom. Mer om det senare.

När TV4 startade 1990 var kravet på lokal närvaro avgörande. De 16 lokala redaktionerna fanns mer eller mindre av plikt, kvaliteten var inte alltid hög och lönsamheten noll. Men allt eftersom tiden gick professionaliserades journalistiken och runt 2004-2005 när alla redaktioner också samlats i ett och samma bolag (TV4 Sverige) vände det. Allt fler vågade investera i lokal tv-reklam och vinsten ökade år för år. Under en period var TV4 Sverige Bonniers guldkalv.

När det nya sändningstillståndet kom 2008 togs kravet om lokala nyhetssändningar bort. Och trots att TV4 redan då kunde ha strypt verksamheten fattade den dåvarande ledningen ett offensivt och överraskande beslut. De ville satsa.

Det var den satsningen som jag fick vara en del av.

Vi var ett gäng redaktionella chefer som tillsammans med teknisk kompetens och kreativitet fick uppdraget.

Instruktionen var tydligt: Bygg om! Öka antalet nyhetseditioner från 16 till 24. Med samma peng.

Ambitionen var hög: Bli ledande på lokala nyheter som engagerar – bli bäst på rörlig bild som berör.

Förändringstempot var hektiskt: På kort tid vändes allt upp och ner. Kompetensinventering, nya befattningar, utbildning, ny organisation, rekrytering, teknisk lösning, ny redaktionell policy.

För att klara utbyggnaden av fler redaktioner i landet utan större budget introducerades ett helt nytt sätt att producera sändningar. De gjordes modulbaserade, d v s plockades ihop som en spellista, beroende på tid på dygnet och sändningsområde. Vi samlade kompetens till fyra utsändningsorter i landet. Här fanns trygga, proffsiga programledare, rutinerade, kunniga redaktörer och teknisk spetskunskap. Det var en produktionsmetod i framkant.

Vi införde också videoreportrar som standardroll. Vi ville ha fler ”fötter på fältet” och färre inne på redaktionerna.

Visst fanns motgångar och besvikelser på vägen. Vissa ville inte vara kvar i det som allt mer kom att liknas vid en ”nyhetsfabrik”. Vissa ville vara kvar, men hade inte den multikompetens som krävdes.

Visst hade vi inledningsvis tekniskt strul. Visst tog det ett tag innan videoreportrarna levererade på topp i alla moment. Visst sörjde många att vi inte längre sände live. Visst bökade vi med medarbetarna och flyttade runt en och annan mellan orterna. Visst.

Men på det hela taget var det en lyckosam process och framför allt var beslutet som låg till grund för förändringen så framsynt och klokt. I dag, när SVT:s regionala nyheter stöps om, ser vi väldigt många likheter med hur vi på TV4 Sverige gjorde.

Under de år som nuvarande lokal-tv organisation varit igång (nåja, man har gjort en hel del bolagsjusteringar, men ändå …) har redaktionerna fortsatt att säkerställa sitt innehåll. Och jag har gång på gång imponerats av detta gäng. Hur de ställer om. Hur de bygger om. Anpassar sig. Utvecklar sig. Utbildar sig. Förstår behovet av att ständigt vara i rörelse och inte slå sig till ro.

Jag skulle nog säga att TV4:s lokala medarbetare är några av de mest förändringsbenägna och multikompetenta på svensk mediemarknad. De är så att säga ”fostrade så”.

Därför är det extra sorgligt med det förslag om nedläggning som ligger på bordet. För om det är något som vi medieföretag behöver idag så är det medarbetare som förstår behovet av ständig förändring.

Och då är vi där till slut. Vid ordet ”förändring”. Tillsammans med ”strukturomvandling”, ”affärsmodell” och ”digitalt” är det förmodligen branschens mest använda ord just nu.

Självklart står vi inför förändring. Och ja: den är snabbare och svårare att förstå och mer föränderlig (!) än tidigare. Jag är helt med på det. Och ja: det pågår ett skifte kring betalningsvilja och intäkter. Jag är helt med på det också. Jag vill varken underskatta eller negligera dessa ekonomiska utmaningar.

Men det som oroar mig är ändå tidens paralys. Att vi hör så få måla upp publicistiska idéer och visioner. När så många i branschen är upptagna av interna frågor och analys av vad som händer och vad ”förändringen” innebär är det lätt att glömma publiken. Jag är rädd att vi just nu tappar ambitioner och beslutskraft. Jag är rädd att många följer i stället för driver.

Jag vet att jag som anställd på public service har det mycket väl förspänt. Vi har än så länge en säker ekonomi, en trogen publik och inte minst ett högt anseende. Men allt detta fantastiska kapital är avhängigt ett landskap där det myllrar av röster. Där vi är fler som rapporterar, granskar och roar. Där vi medger att det är skillnad på att driva en hamburgerrestaurang och en tidning, en plåtverkstad och ett tv-bolag, en gymkedja och ett radionätverk. Och där den kanske största förändringen av alla just nu inte ligger i att formulera vad vi gör och hur vi gör utan faktiskt varför vi gör det vi gör.